smått o gott

måndag morgon
lagomhinna fika kaffekyss
förvånad viskning tänker kärlek
hemligfundera
varatvåäventyr

----------------------------

när vi vaknade regnade det fortfarande
långsamma grå vågor över midsommarvatten
och skogen sträcker ut sig
igår berättade karl att han sett spår av björn
när han la ut nät på andra sidan sjön

midsommar 1998

----------------------------------------------

vi är annorlunda i år
snön täcker snart våra spår
en väg
en riktning
man kan gå vilse här
gå bort sig i de nya dagarna




jag gick bort på vägen hem
tystnadens änglar gjorde oss nya

---------------------------------------

serotonin och begagnat sex
årslånga nätters havererade framfart
någonstans längs linjen -
ett odefinierat kabelbrott

ser dig i det passerande liv
som flimrar i synfältets utkanter
frysta repiga som sekelgamla
gulnade gårdagshågkomster -
ett borttappat liv i svart och vitt

vakna död

du har precis upptäckt
det hände aldrig
bara de återkommande vanliga
mardrömmarna

lägger mig under vattnet stjärnorna
känner livet i mörkret omkring mig
regn

vatten

strömmande flammande
spegeleffekter
skuggreflexer
vattenspår

regnets dragningskraft

som alltid fångad
fjättrad
i dess cirklande drömska virvlar
utan vilja att bli fri resa mig och gå

men varför skulle jag
detta är min stund
en fortfarande sovande värld

snart nog skall den vakna
men ännu är den min
vattengryningsvärld

Easter

A ghost of a mist was on the field
The grey and the green together
The noise of a distant farm machine
Out of a the first light came

A tattered necklace of hedge end trees
On the southern side of the hill
Betrays where the border runs between
Where mary dunoons boy fell

Easter here again
A time for the blind to see
Easter
Surely now can all of your hearts be free

Out of the port of liverpool
Bound for the north of ireland
The wash of the spray and horsetail waves
The roll of the sea below

And easter here again
A time for the blind to see
Easter
Surely now can all of your hearts be free

What will you do?
Make a stone of your heart?
Will you set things right?
When you tear them apart?
Will you sleep at night?
With the plough and the stars alight?

What will you do?
With the wire and the gun?
Thatll set things right
When its said and done?
Will you sleep at night?
Is there so much love to hide?

Forgive
Forget
Sing never again.


Marillion - Easter

helg

en bra helg. har sett en fruktansvärd usel melodifestival-deltävling, 2 stycken helt ok Lost-avsnitt, bestställt Romeros Dead-trilogi, och ätit glass för ungefär 200kr.
lite får man ju unna sig när det är storm och regnväder, men nu ska det tydligen bli vår säger de i tidningen, och jag måste gå på toaletten.

god natt.

kallt

hmm dagens föreläsning var inställd, vilket jag iof fick veta först när jag, fullt upptagen med att försöka undvika eventuella klasskamrater, tänkte smita iväg för att äta lunch med sara. så inget brott begånget :p lunchen blev konstig, kände mig mest frånvarande och orkade inte riktigt känna den där glädjen, hmm ja glädjen är kanske inte riktigt rätt ord, kanske mer "bra känsla", ok det kändes inte lika bra som det brukar. sara har annars en förmåga att alltid få mig på gott humör, men idag räckte det tydligen inte till. undrar bara vad det var som störde.

det finns så väldigt mycket jag skulle kunna skriva men jag är inte helt säker på att jag ens själv har satt ord på allt, så att försöka beskriva osammanhängande tankar är inget jag direkt vill ge mig in på.

ibland vill vi inte erkänna hur saker ser ut,
vad de består av,
bygger på,  innehåller,
allra minst för oss själva

och ser man på, det liknar ju en dikt, fast egentligen skulle det blivit en helt vanlig mening, så kan det bli, dikten överträffar verkligheten. fast egentligen är det nog ändå i 9 fall av 10 verkligheten som är mest surrealistisk, uppdiktade historier och fraser bygger ju som bekant på vår begreppsvärld, våra egna tankar och fantasier och i motsats till dessa har verkligheten som bekant den dåliga smaken att överraska.

jag är trött, väldigt trött, men det är inte sömn som saknas, mest. utan, ja.. innehåll kanske. mening. hursomhelst så är jag inte galen. bara en aning villrådig. mm ja det är nog ett bra ord. vilken väg ska man välja. helst vill man framåt men ofta blir det 2 steg fram och 3 tillbaks.

jag önskar jag drömde mer. då skulle jag kunna analysera mig själv.
fast med tanke på det är det egentligen nog rätt bra, 
att jag aldrig minns något när jag vaknar.

äntligen måndag

helgen blev nog ungefär som jag väntat mig, inga direkta överraskningar, varken positiva eller negativa. vilket i sig säkert kan tyckas vara bättre än inget, eller rättare sagt bättre än bara dåligt. vad vet jag. allt jag vet är att något är allvarligt fel när man längtar efter att det ska bli måndag så man har ett "giltigt" skäl att gå i väg. hade väldigt svårt att somna igår, sist jag tittade var klockan 0230, är väl alla problem och krångliga tankar som ställer till det. jag borde bli en enklare person, vara som alla andra supernöjda människor, som bara har perfekta liv och helt underbara allt vad man än frågar. vara nöjd och glad "för man har ju faktiskt hälsan" eller nån annan fånig jävla plattityd vad? jävla skit helvete. nej. så ja så ja lugnnn.... hmm et är detta som är en av de bästa sakerna med att skriva så här, oberoende av om någon annan läser det så kan man själv se det, ens tankar blir lite mer påtagliga när de placerats utanför en själv.. om nån nu fattar, jag gör det i alla fall.

men i morgon är det måndag och det ska bli trevligt för då ska jag träna och sedan sitta på skolan och skriva skriva skriva och skriva lite till.

gonatt!!

Do You Have / If Only I

Jag tycker om Jim Morrisons texter, eller snarare dikter, iof kan det vara det samma eftersom texterna som sedan blev en del av den musik som Doors spelade in kan ses både som poesi som vanliga låt-texter. Här är i alla fall två av Morrisons dikter.


DO YOU HAVE

do you have
straight jackets
for the guests
yes we do


IF ONLY I

If only I
could feel
The sound
of the sparrows
& feel child hood
pulling me
back again

If only I could feel
me pulling back
again
& feel embraced
by reality
again
I would die
Gladly die

om vatten och sjunkna skepp

det gör mig glad att läsa vad jag en gång skrivit, idag kan jag inte det längre. något fattas, och i flera år har jag väntat på att det ska komma tillbaka. man skulle kunna tänka att det skulle kännas tråkigt att känna man förlorat en ..förmåga? man kände sig hmm ja stolt faktiskt, över, men det känns mest som en påminnelse över att om det fanns där då så finns det nog kvar där inne fortfarande, någonstans.

men nu ska jag avsluta med något som jag alltid känt mig riktigt nöjd med, tilllkomst den 26 februari 2004 :)

"vi log mot fotografen
var det i Mars eller Oktober
minns bara att det regnat i 28 dagar
du hade precis kommit tillbaks hem
dina väskor låg kvar i hallen för tredje dagen
ingen hade orkat bry sig eller snarare velat se dem

du befann dig ganska nära början då
utan att egentligen veta
plockandes rosor
som katterna sedan åt upp

allt jag kunde göra var att dricka
akta mig för brunnen, och orden

och världen sjönk"

längre inåt livet

jag skulle bara vilja sova riktigt länge och känna att jag.. nä jag vet inte, vaknar utan några problem kvar? hmm alla har ju något de dras med, men det betyder ju inte att man inte skulle vilja slippa det. eller hur?

*************************

2004-11-21

"då blir vi sittande i mitten
mellan något och inget
famlar i skuggorna
ljuset rinner genom själen
lämnar inga spår

i slutet av November
sitter man med billig spansk sprit
smått förkyld och begynnande apati
versamhetsblockerad

väntar på snön medan jag gräver ännu en grav

så en dag kommer Mars med grus under skorna
med en önskan att få breda ut vingarna
kunna sträcka oss genom glaset utan att gå sönder"

**************************

2004-10-20

"som smutsiga tegelpannor
efter år av väntan
ligger dina händer där du lade dem
jordens mörker döljer
endast känslan berör"

**************************

Min mamma dog i augusti 2004, hon och resten av familjen bodde i Norge då, och jag han aldrig dit för att träffa henne en sista gång. Den 21 augusti, när jag skrev den här, hade jag precis kommit hem från begravningen.

"försöker närma mig kanten utan att falla

jag är inte mycket mer än ett år på fotot
du håller mig i ditt knä och ler mot kameran

betvinga horisonten
för att återskapa mina minnen
för att dra nya gränser
åt en värld där du kan finnas kvar"

lång natts färd mot dag

känslan av att vara ensam i ett rum fullt med människor. jag vet att jag har att se fram emot en helg som förmodligen kommer att vara ungefär precis så. det kommer att vara mestadels ok, kanske även rent av trevligt. men samtidigt kommer den att vara där, känslan av instängdhet. här inne står tiden still, utanför händer livet, jag kommer ingenstans. jag skulle bara vilja att något helt annorlunda, positivt kom i min väg, om så bara tillfälligt. kunde hjälpa mig att bryta mig ur den här känslan av att vara instängd i en bur som jag, det ska erkännas, själv byggt.

men det händer så klart mycket bra saker med, både här inne och utanför, men jag vet inte, det känns bara så ..tröstlöst kanske är rätt ord. Imorgon kommer jag att se ljusare på det, det är alltid kvällarna och nätterna som är värst, när jag är ensam kvar med tankar och känslor som jag måste hålla för mig själv. och det är klart, det är då jag har tid att tänka och känna efter.

jag skulle vilja ha ett djur som ingen (inte så många iaf har)
som en kråka, räv, ekorre eller tvättbjörn. de är söta.

klockan är 00:26, helst skulle jag velat se en film nu, Lost in Translation, hade jag tänkt, men vi får se.

jag minns ett citat från en bok jag läst som jag gillade väldigt mycket (citatet alltså), minns inte om det var exakt så här men jag tror iaf det -

"jag har inga problem med de döda, det är de levande jag inte står ut med" vilken härlig svartsyn :)

so far so good...

fick träna själv idag, Jimmy mådde tydligen inte bra. eller så orkade han helt enkelt inte gå upp. stannade kvar i stan efter träningen, tänkte att jag inte skulle fått nått vettigt gjort hemma iallafall, så då kunde jag lika gärna gå direkt till föreläsningen.. och jag hade väldigt trevlig förmiddag i stan så det var ett klokt beslut. helt klart. fast det var ganska kallt trots att solen sken, men skönt att vara ute.

hittade en skiva på datorn som jag knappt lyssnat på tidigare, +44 - "when your heart stops beating" från 2005. gruppen består av 2/3 fd. blink-182 och låter ganska likt, väldigt bra är min första reaktion.

hade beställt lite filmer som kom idag, bla. Lost in Translation, en av mina absoluta favoriter. tror jag sett den tre gånger. fast jag bara haft den som dvd-kopia, utan extramaterial etc, så det ska bli kul att se den en 4e gång :)

alla hjärtans dag..

den 14 februari. meningen är alltså att man skall visa dem man tycker om, att man gör just det. Det vore betydligt enklare om människor ansträngde sig lite mer övriga 364 av årets dagar, tycker jag. Då hade vi inte behövt känna oss tvungna att ge presenter och undra om man ska få något.. vilket i och för sig kan vara trevligt, visst. men då kan det få vara för att man helt enkelt bara ville ge något, för att visa att man bryr sig, tycker om någon. och inte för att det är ett visst datum.

fast det var ju inte med dessa tankar dagen började, nä jag var uppe riktigt tidigt, var och tränade redan klockan 8 och efter det satt jag på skolbiblioteket fram till att Sara kom förbi. Det tyckte jag om. Hon ville sitta i solen, för det var ju fint väder (fast ganska kallt ändå..) sedan gick vi ner till stan för Sara skulle köpa vin och jag skulle träffa Stina för att äta lunch. Det var en ok lunch, fast maten var bara sådär.

Nu är jag väldigt trött, och inte bara för att klockan är 23, utan för att den där känslan av tomhet, som en slags uppgivenhet har dykt upp igen. känner mig nedstämd, och lite ledsen, eller mer sorgsen kanske. vad är egentligen skillnaden. som att det fattas något, innehåll kanske.

gick igenom gamla dikter och hittade en del som inte var fullt så dåliga, en del faktiskt ganska bra om jag får säga så, och det får jag ju.

så utan någon vidare presentation, från den 3 april 2002, kommer den här -

"jag kan höra det du säger
jag kan se det du gör
jag kan läsa det du skriver

vilket nu inte hjälper

då jag bara anar
inte vet
vad du känner
vad du vill"

och en annan från 5 februari 2005 -

"vi lämnade det bakom oss
känslan finns kvar men svagare nu
ser du min spegelbild eller är det en bild du har
av vad du trodde fanns kvar
stå kvar rör dig inte nu
rör dig inte mer"

jag skulle bara vilja vakna och känna att det blir en bra dag, utan moln, varken symboliska eller bokstavliga samt att kunna komma igenom fredagen grupparbete med förståndet i behåll.

men allt det där ordnar sig säkert.